thesagvag

mina drömmar är som när äppelträden blommar.

eller när syrenen slår ut.

eller när jag får en kyss som får magen att börja dansa jenka.

när jag kanske älskar någon.

mina drömmar är pusselbitarna som håller min själ grundad.

och om inte du förstår det så bryter du isär mina pusselbitar med våld

och då blir ingenting kvar.

mina drömmar är det sköraste jag har, för jag vet vad framtiden kan göra med dem.

att vara en gammal och rynkig dam

som snart ska dö och ångrar allt jag inte gjorde

det är min största personliga rädsla.

jag vill inte det.

men man måste slåss hela tiden.

och jag orkar inte det. men slutar jag slåss,

då bryter jag isär pusselbitarna av eget våld.

och vad kan vara värre än det?

 

 

lyssnar på sean paul fast det egentligen inte alls passar min sinnesstämmning. ska nog kolla på changeling istället och gosa ner mig under täcket.

när jag åkte hem från stan förut såg jag den vackraste månen på länge, guldgul, oformlig och trädtopparnas svärta hög av den på mitten. jag vet inte, men det samlat med stjärnorna som av någon anledning tycks lysa lite starkare när det är minusgrader gör att vintern mest känns romantisk, allt liksom glittrar.

kommer hem till det stora röda huset utan värme. ödsligheten ekar i väggarna. och jag undrar, även när du är 60 år med hud som kanske rynkats och ögon som sett tusen och åter tusen erfarenheter, kommer ditt första hem fortfarande kallas hem? kan man ha flera hem?

kan jag ha detta som mitt hem, föralltid?

om några dagar flyttar jag för fjärde gången. jag hoppas att jag snart får en egen bas, ett eget hem som jag kan flyga ut ifrån istället för att landa här emellan varje äventyr. för jag vill inte det. ödsligheten skrämmer mig.