thesagvag

- Det finns ingenting som är roligt med det här. Men det värsta är nog ensamhetskänslan och fulheten som kommer när själen är någon annanstans än just här.

 

Det finns ingenting vettigt att göra. Lyssnar på Brand New Me med Alicia Keys om och om igen för att få det där modet, den där styrkan som hon sjunger så stolt om.

 

Att vara förstådd. När mina känslor vill krossa tangenter för känslorna är omöjliga att gestalta. När jag vill skrika dra åt helvete till hela världen men samtidigt längtar efter en famn som kan krama bort allt det onda. Men att vara rädd för att famnen ska tycka att jag överdriver. Att nästan börja hata kärleken och olikheter och allting som inte är enkelt. Men egentligen, vad är enkelt? Alldeles för få saker.

 

Jag ska ansöka om anhörigpeng hos försäkringskassan och det tar emot fruktansvärt mycket. Ska jag tjäna pengar på att farfar är sjuk? Det ger mig ångest. Pengar ger mig ångest och dåligt samvete hela tiden. Och så blir jag arg. Och säger att allt dethär är pappas fel fast jag vet att det inte är så.

 

Antar att jag befinner mig i någonslags fas?

blir lite arg på mig själv. drömde inatt att du lämnat mig och jag var utomlands och träffade mamma, men jag kunde inte berätta.

alla förväntningar på hur man ska vara ibörjan, nykär och allt. inga orosmoln. men mina hjärnspöken, de är lite svåra att döda.

jag behöver något.

även om det kanske är mycket hjärtekross och det kanske på ett sätt är tabu fast det inte alls borde vara det. men all denna perfektion som människor jagar efter gör mig bara alldeles tom inuti. även fast det är sol ute så har jag inte varit ute på hela dagen.

jag kanske måste sluta säga åt mig att inte vara ledsen. jag är bra ändå, och jag förtjänar att gråta. och bara lyssna på sorglig musik och inte veta alls vad jag ska göra nästa månad.

jag är inte perfekt, men jag är iallafall modig.

jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. idag skiner solen och himlen är ljusblå och egentligen borde jag åka till stallet, men för en gångsskull har jag ingen lust med det alls. det är lite för mycket måsten i mitt liv just nu. sånt som dödar inspirationen. Madde säger till mig att jag måste ta det lugnt oftare, för jag far runt som en skottspoling. vill hinna med allt jag tycker är roligt. för jag lever inte för att jobba, som så många andra gör. men, så kommer det de tillfällena då kroppen får vila. igår var en sån dag. jag tittade på tre filmer på raken, låg i horisontalläge större delen av dagen.

och sen brast det. för någonstans på eftermiddagen ringde farfars sjuksköterska och säger att hon funderar på om ett palitativt team från sjukhuset borde ta över farfars medicinering. att de får komma hem till honom och göra undersökningarna, så att han inte behöver åka till sjukhuset för det. nu går han inte ens till köket utan hjälp. och att få det bekräftat, det som mamma och jag känt enda sen i somras. att detta är farfars sista månader, det är en sådan lättnad. tårarna rann när jag pratade med sköterskan, som är så fin och omtänksam, men jag visade inte att jag grät så jag tror hon inte märkte något. när vi lagt på kände jag mig helt tom. lägligt nog hade jag satt på ps. I love you innan hon ringde så efter några minuter gick jag in på toaletten och ringde mamma. och den känslan av sorg och lättnad, och någonstans var jag väldigt arg också. arg för att jag inte kan göra mer än att hälsa på. arg för att systemet i Sverige är designat så att man dumpar över sina anhöriga på staten, eller den privata vården. varför är det så?

men nu, i livets slutskede (det låter så vackert) så är jag ändå tacksam för att det inte bara är jag och mamma. det är flera människor som har erfarenheten och kunskapen runt farfar, världens finaste skyddsnät. så får vi se hur långt det går. men jag är tacksam för varje dag som farfar lever, men jag önskar ändå för hans skull, att han slipper ha ont mer.