lite bättre
vaknade av mig själv, förvånades av blå himmel. gjorde lite styrkeövningar, kokade gröt. och nu sitter jag här, så tidigt, ska slänga på mig jobbkläderna och trycka ner ombyte till senare i ryggsäcken.
och jag skrev igår och det kändes som jag blev döpt eller något ännu bättre. tack till mig själv <3
destruktiv
om jag rökte skulle jag kedjeröka nu.
om jag skar mig skulle jag skära mig nu.
om jag gillade att slå huvudet i väggen om och om igen skulle jag göra det också.
men eftersom alla de tre alternativen tilltalar mig ungefär lika mycket som att äta spya får jag hitta på någonting konstruktivare. som att ta upp mitt skrivblock och en penna och skriva mig ur smärtan, fast det smärtar. det ska funka. det ska det.
lite ledsen
utanför river blåsten i träden och regnet stänker ner. svensk sommar. och jag hatar byråkrati. och begränsingar.
däremot älskar jag frihet och känslan av att vara fri och att äga sitt liv och sina möjligheter. så vad som än sägs på måndag tänker jag inte ge mig. för jag ska iväg. inget kan stoppa det. för jag går under annars.
tänk om det inte går?
det trodde jag aldrig
drömde om dig inatt. det var längesen. men det var lika verkligt som om du verkligen var där. och jag tog din hand, och du log mot mig.
det är som när farfar berättade att han ofta drömmer om pappa och farmor och att de alltid lever i drömmarna. men när han vaknar så gör de ju inte det. och han sa det med den smärtan om hur jävla knivhuggsliknande verkligheten är.
för mig var det mer mellankoliskt. men ändå, när jag vaknade kändes det konstigt. som om något fattas mig. och det är det ju på ett sätt. för när en blir kär i en person som inte blir kär tillbaka, då förlorar en den personen som vän också. är det värt att älska när det är så?
en morgon, sol, shorts, kärlek, cykla och nya ridbyxor.. sen..
...ska jag åka till mamma och äta paj och hämta mitt pass. och när jag väl har mitt pass så ska jag boka. ja, det är dags nu.
tanzania, here i come. (soon)
hörde på radion
"när jag skriver får jag skrivpanik, men när jag inte skriver så får jag livspanik"
det satte ord på min diagnos. som ett uppvaknande, jahaa så det är det jag lider av.
nu, när jag skriver näst intill ingenting så är det som jag saknar en del av min identitet. förut så var jag en skribent. nu så är jag mer en wannabeskribent och det skär och river i min kreativa stolthet. men det är svårt att komma runt och över problemet, jag kan inte ens bryta ner det i småbitar för att se vad det gömmer. vad är anledningen till min skrivkramp? all prestation, att jag vill göra något med det? om det inte är värt att publicera på en gång så är det meningslöst att ens försöka?
vart såddes fröet till den tanken? sist jag skrev på ett seröst sätt så fick jag det publicerat på VFs debattsida. hur awesome är inte det liksom? men det jag saknar mest är ändå den där känslan av det kreativa flödet. känslan av att orden bara måste ut för om de inte gör det så går jag under.
jag säger till alla att jag vill bli journalist. och det är återigen så mycket mer prestation än önskan i det, mer än förut. när ändrades det? vem är jag? vad vill jag bli? vad?
se. livpanik rätt igenom.
om att bli kallad hjältinna
så sjukt mycket prestation i det. fast jag inte presterat ett dugg och bara gjort vad jag tycker är roligt.
men tänker ta åt mig av berömmet, klappa mig själv på axeln och inte tänka jante.
är det okej?
oops, fail.
saker att göra
vrider mig som en mask i sänglinnet, hoppas kunna skapa en kokong, ett varmt bo.
hoppas kunna skärma av tankarna på dig.
men det går inte.
hoppas kunna skärma av tankarna på dig.
men det går inte.
toner av
satte på youtube, som av en vana. tänkte först lyssna på ushers climax, ångrade mig och skrev "beyonce i was here" men lyssnade bara på den i cirka tio sekunder innan jag kände att det inte heller passade för just nu. ett sting av längtan efter lauryn hills härliga stämma gjorde att jag istället lyssnade på hela hennes och ziggy marleys version av redemtion song. men nu är det tyst. jag märkte knappt när låten tog slut, men när jag väl gjorde det så tänkte jag sätta på en ny. men jag ångrade mig. för jag kände att tystnaden bäddade in mig i sin ljuvlighet. på avstånd hör jag bilar, men alldeles nära, precis utanför fönstret som står på glänt susar vinden i lövträden så att de rasslar som skallerormar. och här intill mig väser datorn på det där halvt om halvt störande sättet. och det räcker. jag är nöjd. precis just nu är jag här.
nytt hem
en stor lägenhet på kronoparken. och så jag. själv.
när hände det?
lagar kvällsmat. det blir någotslags ihopkok av kikärter, röda linser och quinoa som bas. ska häva i lite cocosmjölk, vitlök och indiska kryddor också och avnjuta alltsammans framför någon film, kanske Cold Mountain eller Flashdance.
jag vill inte riktigt erkänna det, men jag känner mig lite ensam. förhoppningsvis sover jag gott inatt och känner mig bättre imorgon. men det är väl så, alltid lite antiklimax att flytta. det tar mer energi än det ger denna gången iallafall.
när hände det?
lagar kvällsmat. det blir någotslags ihopkok av kikärter, röda linser och quinoa som bas. ska häva i lite cocosmjölk, vitlök och indiska kryddor också och avnjuta alltsammans framför någon film, kanske Cold Mountain eller Flashdance.
jag vill inte riktigt erkänna det, men jag känner mig lite ensam. förhoppningsvis sover jag gott inatt och känner mig bättre imorgon. men det är väl så, alltid lite antiklimax att flytta. det tar mer energi än det ger denna gången iallafall.
brev till pappa
om du vore här nu, skulle du krama mig?
när jag ser siffror på bankkontot som var dina siffror
och illamåendet står mig upp i halsen.
för jag tycks aldrig vänja mig vid känslan.
jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha dig.
och jag vet att du menade väl, och du ville inte att
cancern skulle ta dig, men den gjorde det ändå
och pengarna, dessa jävla pengar, var din försäkran om
att jag skulle må bra.
men just nu mår jag inte bra.
just nu vill jag bara ha dig här.
jag vill krama dig nu, pappa.
när jag ser siffror på bankkontot som var dina siffror
och illamåendet står mig upp i halsen.
för jag tycks aldrig vänja mig vid känslan.
jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha dig.
och jag vet att du menade väl, och du ville inte att
cancern skulle ta dig, men den gjorde det ändå
och pengarna, dessa jävla pengar, var din försäkran om
att jag skulle må bra.
men just nu mår jag inte bra.
just nu vill jag bara ha dig här.
jag vill krama dig nu, pappa.
men han ringde
när jag trodde han inte skulle svara på mitt sms så ringde han och det skrämmer mig att det gjorde mig så glad.
när jag känner mig stressad fast jag inte vill
och man vill bara skrika "låt mig va!" men gör det inte för jag orkar inte bråka. är förkyld och då blir livet alltid så jävla jobbigt, för jag kan inte göra vad jag vill. rida en långtur på min bästa och finaste ponny, springa i skogen barfota och förundras över hur jävla bra det går. för nu är jag förkyld och måste bli frisk.
lite tråkigt sådär.
lite tråkigt sådär.
