thesagvag

inatt är en sån natt

då själar vandrar ensamma

sitter tysta i lägenheter, små rum eller stora ödsliga hus

tänker alldeles för mycket

kanske gråter eller förblir kalla

inför minnen

frosten biter inte i marken längre, men stannar i våra hjärtan

och jag undrar, är det bara i kalla länder som människor

får omöblerade hjärtan?

 

 

inatt när jag körde hem så grät jag nästan hela vägen. ni vet, hulkgråt. jag körde jättesakta på landsvägen och bad att råddjuren och älgarna skulle hålla sig undan. för jag ville inte stanna bilen för då skule jag aldrig komma hem och det är ändå något effektfullt med att gråta och se resten av världen som en dimma som virvlar förbi. det ger något slags sinneslugn.

jag ville skrika åt världen att ingen fattar någonting. att varenda människa förnekar mitt minne, alla minnen som är min barndom. ingen kan fatta hur medvetet jag var om allt. och att det i princip är nu, femton år senare som jag är mogen och vuxen nog att förstå det också.

ett barn ska ha två föräldrar. ett barn ska vara omgivet av ovillkorslös kärlek och stabilitet, trygghet. men halva den delen, han som skulle varit den andra starka pelaren i mitt liv, han slets ifrån mig och jag hatar att jag fortfarande kan hulkgråta för det. att sorgen väller upp inom mig bara för att jag har ett hål inom mig. att varje gång en man kramar mig blir jag en liten flicka i hans famn, en flicka som älskar ögonblicket då kramen börjar, som känner sig extra varm och mjuk i hjärtat under tiden som kramen varar, men som hatar ögonblicket då han avbryter den. för när kramen fanns där var hålet lite mindre uppenbart, inte lika bart, men sen å andra sidan kanske det där hålet aldrig kan fyllas.

jag hatar att känna mig som en lite flicka när jag i övrigt är en stark, ung kvinna. men mina känslor känner så. mitt hjärta suktar efter manlig kärlek. och det ÄR patetiskt. men samtidigt inte. och jag har verkligen ingen aning om hur man gör. hur fungerar kärlek? kan inte någon skriva en manual? för det funkar inte riktigt när ena delen av mig vill sluka objektet hel och hållen och aldrig släppa taget, medans den andra delen av mig blir så skräckslagen att den kan lägga benen på ryggen och springa ändå till Sydpolen.

 

jag har inga svar.

men det är bara så jävla konstigt. i somras hade jag så mycket jag såg fram emot men inget av det blev som jag tänkte. inte konstigt att min hjäna får kortslutning och jag blir bitter. men bitterheten klär mig inte. så jag väljer att bli förbannad istället. hatar att vara melankolisk. det är mycket roligare att vara himlastomande dramatisk och skrika åt gudarna att de kan fara åt helvete.

 

åh.

 

 

(och jag skäms lite över det för jag har egentligen ingenting att vara arg över.)

 

1. Men jag är arg för att jag är trött.

2. Jag är arg för att jag hatar ikväll.

3. Jag är arg för att jag är här. Jag VILL inte vara här.

4. Jag är arg för att pappa är död så jag får ta all jävla skit och jag har absolut ingen lust med det. Fast samtidigt vill jag ta ansvaret och ser något ädelt och värdefullt i det men jag kan ändå inte acceptera det riktigt.

5. Jag är arg för att jag är så arg att jag vill gråta.

6. Jag är arg för att jag känner pressen att diska fast jag ABSOLUT INTE VILL det.

7. Jag är arg för att folk är idioter.

8. Jag är arg för att jag inte vill att jag ska behöva VÄLJA mellan att stanna här och "ta hand om" farfar, jag vill inte döva mitt samvete, jag hatar det, och att åka till Tanzania.

9. Jag är arg för jag är trött på att känna mig ofri.

10. Jag är arg för det känns som jag klagar istället för att göra något åt det. Men jag klagar för jag inte vet vad jag ska göra så jag kan inte göra så mycket mer än just det; klaga. Just lovin it.

 

VAD FAN ÄR RÄTT ATT GÖRA?????

Jag skiter i dethär.