thesagvag

fast ändå inte riktigt, för jag vill fortfarande slå dig

ännu mer när du inte frågar hur jag mår

 

frustrationen say's just fuck off.

när jag egentligen borde vara någon helt annanstans är jag här

och det känns så himla kusligt

som om du försöker få mig in i något fack

packeterar mig

snörerna lämnar röda märken över halsen

jag har aldrig gillat presentpapper

eller bröllop,

knappt ens barn

och det gör tydligen mig till den konstigaste människan i världen

att jag

vad ska jag säga?

för det är ju sant

 

i mig finns så mycket kärlek som jag vill ge

men jag har ännu inte hittat den som kan ge lika mycket tillbaka

 

varför ska allting vara en kamp?

 

varför ska jag anpassa mig och återanpassa mig

som om min maskinvara är hur enkel att formatera som helst

 

du skulle bara veta hur ont det gör

att inte vara nöjd

 

kan inte minnas senaste gången jag var såhär sjuk som jag varit denna veckan. jag har kravlat omkring på golvet och jämrat mig för jag inte orkat gå upprätt. och när jag inte ens orkat det har jag bara legat som en död i sängen och stirrat. vet ni hur överjävligt men samtidigt skönt det varit? för jag kan inte göra någonting, inte diska, inte jobba, inte träna, inte läsa, inte skriva, knappt ens prata, för jag är sjuk. jag är den ynkligaste sjuklingen världen någonsin har skådat. och jag skäms inte för det, tror jag. att kroppen tvingar ner sig själv på knä bara för att jag inte kan ta det lugnt. och om en vecka är jag på en tiodagars meditationskurs som för att fortsätta på detta nya, lugna spår.

 

men vem lurar jag egentligen?