godnatt!
sover hos de bästa ikväll. lyssnade på ebba grön och sjöng skithögt och väldigt, väldigt falskt så det blir så sjukt äkta ändå.
jätteskönt.
och imorgon ska jag äta indiskt och simma och vara i stallet och fortsätta njuta av att... ja, jag vet inte riktigt. men jag ska njuta iallafall.
allt är faktiskt fint med hösten, men det är extra fint när det inte regnar
mår så himla mycket bättre. idag har jag umgåtts med världens finaste tjej och världens finaste hästar. det har jag inte gjort på en hel evighet (i realtid kanske en vecka, but that's way too long). och alla var lika superpigga av det kyliga vädret och av faktumet att det inte regnade. marshall vägrade galopperade kort galopp och frustrade uppspelt. sånt är härligt. tårna blev lite frusna men det gjorde inget. marken var på sina ställen täckt av gula löv, nästan så jag blev bländad. naturen var lugn, och det gjorde mig lugn. åh, hösten är väl inte så farlig ändå! jag dricker ovanligt mycket te och äter mörk choklad och mango. jag tar faktiskt hand om mig själv. men någonstans inom mig är jag ändå ledsen för att jag inte är ute och reser nu. att afrika fortfarande ligger och väntar. och ovissheten när jag äntligen kommer åka. det gör mig ledsen att livet är så omöjligt att planera. men det är ändå så otroligt skrattretande att det är så! jag vill bara inte vakna upp om tio år och inse att jag fastnat. att jag blev för trygg i tryggheten hemma. men samtidigt kan jag ju inte önska att farfar dör tidigare. det är en fruktansvärd tanke. till mitt försvar kan jag ändå säga att det är första gången som mitt hjärta velat vara på två ställen nästan lika mycket.
jag säger det igen, för det tåls att säga många, många gånger: jag valde rätt, tanzania är alltid kvar, och jag missar ingenting. det är mitt liv. mitt liv. och farfar betyder allt just nu.
<3
Vildhäst
Ser på din profilbild och undrar om jag gjorde fel.
Valde fel.
Fast nej.
Men likväl saknar jag dig lite grand. Undrar varför du inte hör av dig och tänker ena stunden att det är bra, andra att det är jättedåligt.
Jag hatar kyla. Jag vill inte ha kyla mellan oss. Och visst kan det verka som jag vill äta kakan men ändå ha kvar den sen. Men är det något fel på det då?
Eller så är detta ett bevis på att vi verkligen är så olika, på det sämre sättet. Att jag vill och kan vara vän, eller något, men att du inte kan det. Att du är mer svart och vit än vad jag någonsin kommer vara.
Du var som en cowboy och jag var som det vilda stoet.
Visst skulle jag få otroligt vackra föl, men det betydde inte att jag ville det.
Så jag kastade av dig, fast du varit ganska snäll. Aldrig slog du mig.
Jag sköt ändå ryggen i luften och du flög som en båge, för mina instinkter bjöd mig till att det var det rätta att göra. Jag sprang över stäppen, mot horisonten. Det kändes så skönt och befriande, med vinden piskande, kittlande i min man och över min päls. Det var så det skulle kännas, detta var mitt element.
Men när jag sprang så gjorde det ändå ont.
För jag tänkte på smärtan jag orsakat dig när du föll i backen.
Jag föreställde mig dig när du mörbultad, förödmjukad och smutsig reste dig från marken och såg efter mig. Hur du skulle kämpa mot tårarna som tryckte mot dina ögonlock.
Tårar du sällan fällde, för hur skulle det se ut om en cowboy grät?
Och jag kände mig ledsen.
Men den tillfälliga olycka du nu kände var inte värre än den konstanta olycka jag just nu vände ryggen.
a walk down memorylane
mamma har tre fulla papperskassar med foton som hon inte satt in i något album. längst upp i ena kassen ligger en tjock bunt fotografier löst. det är bilder från mammas och pappas bröllop. jag vet inte varför de inte hör hemma i något album, när det är exakt det som de förtjänar. ikväll tog jag upp två kassar till mitt rum, tände lite ljus och kokade te. sen satte jag mig ner på golvet, med kassarna bredvid mig.
det är så stor skillnad på pappa på bilderna. under perioden innan jag föddes och när jag var ett - två år så pryddes hans ansikte av ett tjockt, jämt och brunt skägg. han var den enda mannen jag vet som överhuvudtaget klädde i skägg. hans ögon lyser på bilderna och hans kropp ser stark ut. han ser inte ut att vara närmare 40, snarare strax över 30. fotografierna föreställer han och mamma i huset jag sitter i just nu, när han är på fjällen i Norge och åker skidor över glaciärerna. det är så vacker natur att jag ryser. det är han och jag i soffan, jag på hans rygg, vi två i köket då jag "hjälper" honom att laga mat.
men senare. på fotografierna som är tagna närmare 1994 så ser han så mycket äldre ut. grå, tanigare och tunnhårig. och på bröllopet ser det nästan inte ut som han. jag äcklas lite av bilderna. hans ansikte är tjockt, pluffsigt och sjukt. under bröllopet var jag vrång och ledsen. det syns på bilderna. jag trycker mig mot mamma och gömmer huvudet i hennes mage. jag hade en vit, fluffig klänning på mig. jag minns att jag älskade den från första stund i affären där mamma hyrde hennes och min. men det åkte av så fort cermonin var färdig. jag minns verkligen känslan jag hade i kroppen den dagen. så obekväm och arg. illa till mods. många tror att jag inte minns så mycket av den tiden, av pappa. för hur kan en sexåring göra det? men jag minns att jag tänkte "vad tjänar detta till? han ska ju ändå dö snart."
mormor har efteråt berättat att pappa sa till henne att den dagen var den lyckligaste i hans liv.
under tiden som jag tittar på bilderna gråter jag. för att jag inte minns så mycket av de lyckliga stunderna och för alla resor jag aldrig fick göra med pappa. resor jag så gärna hade gjort. just nu är det faktiskt det jag sörjer mest. att jag aldrig fick lära känna honom, att han aldrig fick lära känna mig. jag saknar samtalen vi aldrig haft. bråken som aldrig kommer ske. kramarna jag fortfarande behöver.
det finns inte så mycket som hjälper. men det hjälper att skriva. och att omge sig med kärlek från andra. och att minnas, såklart.
oh lord wont u buy me a mercedes?
jag hade tänkt att dethär skulle bli ett positivt inlägg för en gångsskull. men jag skriver ju bara här när jag vill få ut någon slags ångest eller stormande känsla. så jag blir lite sådär "whatever" inför tanken att vara något annat än det.
i mitt liv just nu kretsar det kring begravningar. eller iallafall en begravning som jag kommer gå på någon gång i framtiden. och jag har så mycket funderingar kring den. oro över hurvida jag kommer kunna planera den, även fast jag inte kommer vara ensam. mamma kommer vara vid min sida och säkert ett helt gäng till.
men för första gången är jag närmast anhörig.
jag vill inte bära svart på begravingen. jag hatar svart. jag klär inte i svart. alls. bara åsynen av svart gör mig deprimerad. vad andra har på sig gör mig inte lika mycket. det är jag van vid. men jag har aldrig varit lagd åt det hållet. jag vill klä mig i sorgen så som jag känner den. och min sorg är inte svart. den är fylld av dimensioner och nyanser. den ska inte kläs ner heller.
och jag hatar de traditioner och de förutfattade meningar som folk har om döden.
döden är inte hemsk.
döden är något så mycket större än vad man kan ana.
lika abstrakt som kärleken. nej, abstraktare.
hur skulle man kunna känna så stora känslor till livet om döden inte fanns där och påminde oss om att det en vacker dag inte kommer vara så vi känner det?
jag fattar att folk är rädda för den.
det är jag också.
men jag kommer inte vilja bära svart.
och jag känner att detta inte innehöll någonting vettigt egentligen. men det är det jag tänker på. förbereder mig på den dag då jag helst vill tänka på något helt annat.
jag blir så trött på min hjärna.
