thesagvag

mamma har tre fulla papperskassar med foton som hon inte satt in i något album. längst upp i ena kassen ligger en tjock bunt fotografier löst. det är bilder från mammas och pappas bröllop. jag vet inte varför de inte hör hemma i något album, när det är exakt det som de förtjänar. ikväll tog jag upp två kassar till mitt rum, tände lite ljus och kokade te. sen satte jag mig ner på golvet, med kassarna bredvid mig.  

det är så stor skillnad på pappa på bilderna. under perioden innan jag föddes och när jag var ett - två år så pryddes hans ansikte av ett tjockt, jämt och brunt skägg. han var den enda mannen jag vet som överhuvudtaget klädde i skägg. hans ögon lyser på bilderna och hans kropp ser stark ut. han ser inte ut att vara närmare 40, snarare strax över 30. fotografierna föreställer han och mamma i huset jag sitter i just nu, när han är på fjällen i Norge och åker skidor över glaciärerna. det är så vacker natur att jag ryser. det är han och jag i soffan, jag på hans rygg, vi två i köket då jag "hjälper" honom att laga mat.  

men senare. på fotografierna som är tagna närmare 1994 så ser han så mycket äldre ut. grå, tanigare och tunnhårig. och på bröllopet ser det nästan inte ut som han. jag äcklas lite av bilderna. hans ansikte är tjockt, pluffsigt och sjukt. under bröllopet var jag vrång och ledsen. det syns på bilderna. jag trycker mig mot mamma och gömmer huvudet i hennes mage. jag hade en vit, fluffig klänning på mig. jag minns att jag älskade den från första stund i affären där mamma hyrde hennes och min. men det åkte av så fort cermonin var färdig. jag minns verkligen känslan jag hade i kroppen den dagen. så obekväm och arg. illa till mods. många tror att jag inte minns så mycket av den tiden, av pappa. för hur kan en sexåring göra det? men jag minns att jag tänkte "vad tjänar detta till? han ska ju ändå dö snart."

mormor har efteråt berättat att pappa sa till henne att den dagen var den lyckligaste i hans liv.

under tiden som jag tittar på bilderna gråter jag. för att jag inte minns så mycket av de lyckliga stunderna och för alla resor jag aldrig fick göra med pappa. resor jag så gärna hade gjort. just nu är det faktiskt det jag sörjer mest. att jag aldrig fick lära känna honom, att han aldrig fick lära känna mig. jag saknar samtalen vi aldrig haft. bråken som aldrig kommer ske. kramarna jag fortfarande behöver. 

det finns inte så mycket som hjälper. men det hjälper att skriva. och att omge sig med kärlek från andra. och att minnas, såklart.