thesagvag

sitter på bibblan. sånt som händer ibland. kände först för att sitta ute i solen, med fötterna dinglandes mot älven. men fick ensamfobi. ni vet, som man kan få när man inte har en bok som skydd eller någon att ringa. utan man blir sittandes (utan solglasögon) medans alla andra sitter i grupper, eller två och två. och man blir freaket som sitter själv och som alla tror inte har något liv, inga vänner och sitter och tjuvlyssnar på deras samtal. och oftast så pallar jag det trycket. eller tänker inte alls på det (kanske är det för jag oftast har en bok eller en vän med mig då), men idag gjorde jag inte det. kände mig ensam och eländig. med stora väskor eftersom jag jobbat och hade ombyte med mig. packåsnekänsla. och vädret gjorde mig svettig och osexig. (inte för det är osexigt att vara varken svettig eller packåsna, egentligen. det blev bara pissigt just då)

ja ni vet. den där onda cirkeln. så jag hamnade här och nötade trailers på youtube för att koppla bort tankarna. och det funkade ganska bra, för nu mår jag bättre och snart har jag dans. det är väl bara ikväll som ensamhetskänslan kommer anfalla mig med full kraft. för jag vill inte vara hemma ikväll. jag vill gå ut och ha fina kläder på mig och jaga bort känslan av att jag slösar bort mitt liv.


(muffin från weheartit bara för att avsluta med något fint)

älska min kropp
inte så jag dränks i min egen spegelbild
men så jag tar hand om den
när jag var i yngre tonåren så såg jag en dokumentär med mamma
man hade intervjuat flera olika kvinnor om hur de såg på sig själva i sina kroppar
och jag minns speciellt vad en kvinna sa, hon hade klar, brun blick och lockigt, mörkt hår
"jag älskar min kropp" började hon "för den tar mig överallt dit jag vill"
och jag tyckte det var så himla fint. så sant.
det fastnade.

sitter på bibblan. har precis druckit en kopp te på caféet och läst ut Bitterfittan av Maria Sveland.
det är så mycket att fundera på när det kommer till kärleken.
skickar iväg ett sms till en som vill för mycket på sina egna villkor. och slår nästan klackarna i taket när jag märker att jag faktiskt inte accepterar det. jag låter det inte gå förbi. jag förminskar inte mitt livsrum genom att backa och låta honom få sin vilja igenom. för det gäller de allra, allra minsta sakerna. det är där som det börjar. ju mer som tas, desto mindre makt tillfaller en själv. och tillslut så står man där, handfallen och undrar vad fan det var som hände.
jag tänker inte låta det ske. jag vill inte bli vingklippt av kärleken. (det är förresten inte kärlek, inget spel är kärlek, det är bullshit). kärleken blir man styrkt av. kärleken gör så man slår klackarna i taket. och det är den kärleken, ingen annan, som jag tänker acceptera.

bägaren rann över.