Vildhäst
Ser på din profilbild och undrar om jag gjorde fel.
Valde fel.
Fast nej.
Men likväl saknar jag dig lite grand. Undrar varför du inte hör av dig och tänker ena stunden att det är bra, andra att det är jättedåligt.
Jag hatar kyla. Jag vill inte ha kyla mellan oss. Och visst kan det verka som jag vill äta kakan men ändå ha kvar den sen. Men är det något fel på det då?
Eller så är detta ett bevis på att vi verkligen är så olika, på det sämre sättet. Att jag vill och kan vara vän, eller något, men att du inte kan det. Att du är mer svart och vit än vad jag någonsin kommer vara.
Du var som en cowboy och jag var som det vilda stoet.
Visst skulle jag få otroligt vackra föl, men det betydde inte att jag ville det.
Så jag kastade av dig, fast du varit ganska snäll. Aldrig slog du mig.
Jag sköt ändå ryggen i luften och du flög som en båge, för mina instinkter bjöd mig till att det var det rätta att göra. Jag sprang över stäppen, mot horisonten. Det kändes så skönt och befriande, med vinden piskande, kittlande i min man och över min päls. Det var så det skulle kännas, detta var mitt element.
Men när jag sprang så gjorde det ändå ont.
För jag tänkte på smärtan jag orsakat dig när du föll i backen.
Jag föreställde mig dig när du mörbultad, förödmjukad och smutsig reste dig från marken och såg efter mig. Hur du skulle kämpa mot tårarna som tryckte mot dina ögonlock.
Tårar du sällan fällde, för hur skulle det se ut om en cowboy grät?
Och jag kände mig ledsen.
Men den tillfälliga olycka du nu kände var inte värre än den konstanta olycka jag just nu vände ryggen.
