thesagvag

jag hade tänkt att dethär skulle bli ett positivt inlägg för en gångsskull. men jag skriver ju bara här när jag vill få ut någon slags ångest eller stormande känsla. så jag blir lite sådär "whatever" inför tanken att vara något annat än det.

i mitt liv just nu kretsar det kring begravningar. eller iallafall en begravning som jag kommer gå på någon gång i framtiden. och jag har så mycket funderingar kring den. oro över hurvida jag kommer kunna planera den, även fast jag inte kommer vara ensam. mamma kommer vara vid min sida och säkert ett helt gäng till.

men för första gången är jag närmast anhörig.

jag vill inte bära svart på begravingen. jag hatar svart. jag klär inte i svart. alls. bara åsynen av svart gör mig deprimerad. vad andra har på sig gör mig inte lika mycket. det är jag van vid. men jag har aldrig varit lagd åt det hållet. jag vill klä mig i sorgen så som jag känner den. och min sorg är inte svart. den är fylld av dimensioner och nyanser. den ska inte kläs ner heller.

och jag hatar de traditioner och de förutfattade meningar som folk har om döden.

döden är inte hemsk.

döden är något så mycket större än vad man kan ana.

lika abstrakt som kärleken. nej, abstraktare.

hur skulle man kunna känna så stora känslor till livet om döden inte fanns där och påminde oss om att det en vacker dag inte kommer vara så vi känner det?

jag fattar att folk är rädda för den.

det är jag också.

men jag kommer inte vilja bära svart.  

 

och jag känner att detta inte innehöll någonting vettigt egentligen. men det är det jag tänker på. förbereder mig på den dag då jag helst vill tänka på något helt annat.

jag blir så trött på min hjärna.