thesagvag

mår så himla mycket bättre. idag har jag umgåtts med världens finaste tjej och världens finaste hästar. det har jag inte gjort på en hel evighet (i realtid kanske en vecka, but that's way too long). och alla var lika superpigga av det kyliga vädret och av faktumet att det inte regnade. marshall vägrade galopperade kort galopp och frustrade uppspelt. sånt är härligt. tårna blev lite frusna men det gjorde inget. marken var på sina ställen täckt av gula löv, nästan så jag blev bländad. naturen var lugn, och det gjorde mig lugn. åh, hösten är väl inte så farlig ändå! jag dricker ovanligt mycket te och äter mörk choklad och mango. jag tar faktiskt hand om mig själv. men någonstans inom mig är jag ändå ledsen för att jag inte är ute och reser nu. att afrika fortfarande ligger och väntar. och ovissheten när jag äntligen kommer åka. det gör mig ledsen att livet är så omöjligt att planera. men det är ändå så otroligt skrattretande att det är så! jag vill bara inte vakna upp om tio år och inse att jag fastnat. att jag blev för trygg i tryggheten hemma. men samtidigt kan jag ju inte önska att farfar dör tidigare. det är en fruktansvärd tanke. till mitt försvar kan jag ändå säga att det är första gången som mitt hjärta velat vara på två ställen nästan lika mycket. jag säger det igen, för det tåls att säga många, många gånger: jag valde rätt, tanzania är alltid kvar, och jag missar ingenting. det är mitt liv. mitt liv. och farfar betyder allt just nu. <3