thesagvag

inatt när jag körde hem så grät jag nästan hela vägen. ni vet, hulkgråt. jag körde jättesakta på landsvägen och bad att råddjuren och älgarna skulle hålla sig undan. för jag ville inte stanna bilen för då skule jag aldrig komma hem och det är ändå något effektfullt med att gråta och se resten av världen som en dimma som virvlar förbi. det ger något slags sinneslugn.

jag ville skrika åt världen att ingen fattar någonting. att varenda människa förnekar mitt minne, alla minnen som är min barndom. ingen kan fatta hur medvetet jag var om allt. och att det i princip är nu, femton år senare som jag är mogen och vuxen nog att förstå det också.

ett barn ska ha två föräldrar. ett barn ska vara omgivet av ovillkorslös kärlek och stabilitet, trygghet. men halva den delen, han som skulle varit den andra starka pelaren i mitt liv, han slets ifrån mig och jag hatar att jag fortfarande kan hulkgråta för det. att sorgen väller upp inom mig bara för att jag har ett hål inom mig. att varje gång en man kramar mig blir jag en liten flicka i hans famn, en flicka som älskar ögonblicket då kramen börjar, som känner sig extra varm och mjuk i hjärtat under tiden som kramen varar, men som hatar ögonblicket då han avbryter den. för när kramen fanns där var hålet lite mindre uppenbart, inte lika bart, men sen å andra sidan kanske det där hålet aldrig kan fyllas.

jag hatar att känna mig som en lite flicka när jag i övrigt är en stark, ung kvinna. men mina känslor känner så. mitt hjärta suktar efter manlig kärlek. och det ÄR patetiskt. men samtidigt inte. och jag har verkligen ingen aning om hur man gör. hur fungerar kärlek? kan inte någon skriva en manual? för det funkar inte riktigt när ena delen av mig vill sluka objektet hel och hållen och aldrig släppa taget, medans den andra delen av mig blir så skräckslagen att den kan lägga benen på ryggen och springa ändå till Sydpolen.

 

jag har inga svar.