thesagvag

"när jag skriver får jag skrivpanik, men när jag inte skriver så får jag livspanik"

det satte ord på min diagnos. som ett uppvaknande, jahaa så det är det jag lider av.

nu, när jag skriver näst intill ingenting så är det som jag saknar en del av min identitet. förut så var jag en skribent. nu så är jag mer en wannabeskribent och det skär och river i min kreativa stolthet. men det är svårt att komma runt och över problemet, jag kan inte ens bryta ner det i småbitar för att se vad det gömmer. vad är anledningen till min skrivkramp? all prestation, att jag vill göra något med det? om det inte är värt att publicera på en gång så är det meningslöst att ens försöka?

 

vart såddes fröet till den tanken? sist jag skrev på ett seröst sätt så fick jag det publicerat på VFs debattsida. hur awesome är inte det liksom? men det jag saknar mest är ändå den där känslan av det kreativa flödet. känslan av att orden bara måste ut för om de inte gör det så går jag under.

 

jag säger till alla att jag vill bli journalist. och det är återigen så mycket mer prestation än önskan i det, mer än förut. när ändrades det? vem är jag? vad vill jag bli? vad?

 

se. livpanik rätt igenom.