thesagvag

jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. idag skiner solen och himlen är ljusblå och egentligen borde jag åka till stallet, men för en gångsskull har jag ingen lust med det alls. det är lite för mycket måsten i mitt liv just nu. sånt som dödar inspirationen. Madde säger till mig att jag måste ta det lugnt oftare, för jag far runt som en skottspoling. vill hinna med allt jag tycker är roligt. för jag lever inte för att jobba, som så många andra gör. men, så kommer det de tillfällena då kroppen får vila. igår var en sån dag. jag tittade på tre filmer på raken, låg i horisontalläge större delen av dagen.

och sen brast det. för någonstans på eftermiddagen ringde farfars sjuksköterska och säger att hon funderar på om ett palitativt team från sjukhuset borde ta över farfars medicinering. att de får komma hem till honom och göra undersökningarna, så att han inte behöver åka till sjukhuset för det. nu går han inte ens till köket utan hjälp. och att få det bekräftat, det som mamma och jag känt enda sen i somras. att detta är farfars sista månader, det är en sådan lättnad. tårarna rann när jag pratade med sköterskan, som är så fin och omtänksam, men jag visade inte att jag grät så jag tror hon inte märkte något. när vi lagt på kände jag mig helt tom. lägligt nog hade jag satt på ps. I love you innan hon ringde så efter några minuter gick jag in på toaletten och ringde mamma. och den känslan av sorg och lättnad, och någonstans var jag väldigt arg också. arg för att jag inte kan göra mer än att hälsa på. arg för att systemet i Sverige är designat så att man dumpar över sina anhöriga på staten, eller den privata vården. varför är det så?

men nu, i livets slutskede (det låter så vackert) så är jag ändå tacksam för att det inte bara är jag och mamma. det är flera människor som har erfarenheten och kunskapen runt farfar, världens finaste skyddsnät. så får vi se hur långt det går. men jag är tacksam för varje dag som farfar lever, men jag önskar ändå för hans skull, att han slipper ha ont mer.