thesagvag

- Det finns ingenting som är roligt med det här. Men det värsta är nog ensamhetskänslan och fulheten som kommer när själen är någon annanstans än just här.

 

Det finns ingenting vettigt att göra. Lyssnar på Brand New Me med Alicia Keys om och om igen för att få det där modet, den där styrkan som hon sjunger så stolt om.

 

Att vara förstådd. När mina känslor vill krossa tangenter för känslorna är omöjliga att gestalta. När jag vill skrika dra åt helvete till hela världen men samtidigt längtar efter en famn som kan krama bort allt det onda. Men att vara rädd för att famnen ska tycka att jag överdriver. Att nästan börja hata kärleken och olikheter och allting som inte är enkelt. Men egentligen, vad är enkelt? Alldeles för få saker.

 

Jag ska ansöka om anhörigpeng hos försäkringskassan och det tar emot fruktansvärt mycket. Ska jag tjäna pengar på att farfar är sjuk? Det ger mig ångest. Pengar ger mig ångest och dåligt samvete hela tiden. Och så blir jag arg. Och säger att allt dethär är pappas fel fast jag vet att det inte är så.

 

Antar att jag befinner mig i någonslags fas?