Vanmakt
Du är så trött att du knappt orkar hålla ögonen öppna. Jag tar din hand, som är kall. Du tittar mig i ögonen och för en sekund är du helt vaken när du frågar:
"Har du sett pappa på sistone?" Och min hjärna fryser. "Va?"
"Ja, har du sett Gunnar något?"
Långsamt går det upp för mig.
"Farfar, pappa är död."
"Jag hör inte." Jag sneglar över axeln och ser hörapparaten ligga i bokhyllan. Jag tar irriterat upp den och försöker lirka in den i ditt öra, som motarbetar mig illvilligt. Under en sekund ger jag upp. Ibland är det enklare att skrika lite högre.
”Pappa är död!”
”Va?” Du får det lite glasartade uttrycket i ansiktet. Jag lutar mig närmare ditt insjukna ansikte, håller din hand fortfarande när jag tydligt låter nästa mening löpa över min tunga.
Pappa har varit död i femton år.”
Nu säger du inget och dina ögon sluts. Samtidigt som jag kämpar mot tårarna. Om det ändå inte vore sant, om ändå allting just nu kunde vara helt annorlunda.
