a walk down memorylane
mamma har tre fulla papperskassar med foton som hon inte satt in i något album. längst upp i ena kassen ligger en tjock bunt fotografier löst. det är bilder från mammas och pappas bröllop. jag vet inte varför de inte hör hemma i något album, när det är exakt det som de förtjänar. ikväll tog jag upp två kassar till mitt rum, tände lite ljus och kokade te. sen satte jag mig ner på golvet, med kassarna bredvid mig.
det är så stor skillnad på pappa på bilderna. under perioden innan jag föddes och när jag var ett - två år så pryddes hans ansikte av ett tjockt, jämt och brunt skägg. han var den enda mannen jag vet som överhuvudtaget klädde i skägg. hans ögon lyser på bilderna och hans kropp ser stark ut. han ser inte ut att vara närmare 40, snarare strax över 30. fotografierna föreställer han och mamma i huset jag sitter i just nu, när han är på fjällen i Norge och åker skidor över glaciärerna. det är så vacker natur att jag ryser. det är han och jag i soffan, jag på hans rygg, vi två i köket då jag "hjälper" honom att laga mat.
men senare. på fotografierna som är tagna närmare 1994 så ser han så mycket äldre ut. grå, tanigare och tunnhårig. och på bröllopet ser det nästan inte ut som han. jag äcklas lite av bilderna. hans ansikte är tjockt, pluffsigt och sjukt. under bröllopet var jag vrång och ledsen. det syns på bilderna. jag trycker mig mot mamma och gömmer huvudet i hennes mage. jag hade en vit, fluffig klänning på mig. jag minns att jag älskade den från första stund i affären där mamma hyrde hennes och min. men det åkte av så fort cermonin var färdig. jag minns verkligen känslan jag hade i kroppen den dagen. så obekväm och arg. illa till mods. många tror att jag inte minns så mycket av den tiden, av pappa. för hur kan en sexåring göra det? men jag minns att jag tänkte "vad tjänar detta till? han ska ju ändå dö snart."
mormor har efteråt berättat att pappa sa till henne att den dagen var den lyckligaste i hans liv.
under tiden som jag tittar på bilderna gråter jag. för att jag inte minns så mycket av de lyckliga stunderna och för alla resor jag aldrig fick göra med pappa. resor jag så gärna hade gjort. just nu är det faktiskt det jag sörjer mest. att jag aldrig fick lära känna honom, att han aldrig fick lära känna mig. jag saknar samtalen vi aldrig haft. bråken som aldrig kommer ske. kramarna jag fortfarande behöver.
det finns inte så mycket som hjälper. men det hjälper att skriva. och att omge sig med kärlek från andra. och att minnas, såklart.
oh lord wont u buy me a mercedes?
jag hade tänkt att dethär skulle bli ett positivt inlägg för en gångsskull. men jag skriver ju bara här när jag vill få ut någon slags ångest eller stormande känsla. så jag blir lite sådär "whatever" inför tanken att vara något annat än det.
i mitt liv just nu kretsar det kring begravningar. eller iallafall en begravning som jag kommer gå på någon gång i framtiden. och jag har så mycket funderingar kring den. oro över hurvida jag kommer kunna planera den, även fast jag inte kommer vara ensam. mamma kommer vara vid min sida och säkert ett helt gäng till.
men för första gången är jag närmast anhörig.
jag vill inte bära svart på begravingen. jag hatar svart. jag klär inte i svart. alls. bara åsynen av svart gör mig deprimerad. vad andra har på sig gör mig inte lika mycket. det är jag van vid. men jag har aldrig varit lagd åt det hållet. jag vill klä mig i sorgen så som jag känner den. och min sorg är inte svart. den är fylld av dimensioner och nyanser. den ska inte kläs ner heller.
och jag hatar de traditioner och de förutfattade meningar som folk har om döden.
döden är inte hemsk.
döden är något så mycket större än vad man kan ana.
lika abstrakt som kärleken. nej, abstraktare.
hur skulle man kunna känna så stora känslor till livet om döden inte fanns där och påminde oss om att det en vacker dag inte kommer vara så vi känner det?
jag fattar att folk är rädda för den.
det är jag också.
men jag kommer inte vilja bära svart.
och jag känner att detta inte innehöll någonting vettigt egentligen. men det är det jag tänker på. förbereder mig på den dag då jag helst vill tänka på något helt annat.
jag blir så trött på min hjärna.
när det inte är balans
går på gränsen, men vill helst vara på andra sidan
där allt är soligt och fint som idag.
samtidigt måste jag sluta rymma från
det jag springer ifrån
och jag frågar mig själv,
när började jag egentligen att fly?
älskar honom verkligen.
jag vill inte att han ska dö.
men det är så himla själviskt av mig att be honom låta bli.
men kan du?
snälla.
förstå mig
går in på akademibokhandeln. alla böcker handlar om att älska. eller att lära sig att göra det. det känns som jag kommer kvävas när jag står där och tittar på boktitlarna. känner mig förd bakom ljuset, av mig själv. så jävla lyckat. lyssnar på alla kärlekssånger och fattar precis vad de handlar om, som om jag precis vaknat. för jag fattade inte förut. men nu, och jag är rädd att jag valt fel.
och sådär, som genom ett trollslag är jag inte rädd för att älska, utan för att inte göra det.
åh
har haft en helt fantastisk helg
är kär
kommer hem,
till någon annan slags verklighet
och slås av oro,
hamnar pladask på marken och kravlar runt där
maktlös
så känns det
(men kärheten har ingenting med pladasket att göra)(det är bara två väldigt starka känslor som härjar i mig just nu)
älskar lediga dagar
när jag bara vaknar av mig själv. och det känns lite som julafton fast så himla mycket bättre. men av en helt annan anledning än att jag är ledig.
jag är... ih!
något som saknas i
har varit ideell hela veckan typ. jobbat nätter och dagar och kvällar. pratat med fina människor och mindre fina människor. är lite störd på att jag ger killar för mycket plats. det är som en sjukdom, jag faller dit även fast jag vet att jag inte borde. ska det vara så himla svårt att bryta dessa jävla mönster? jag önskar verkligen att det vore lättare. typ som att killarna lär sig att ge tjejerna plats istället för att en själv ska behöva bli en bitterfitta och säga åt om och om igen. för då ger en ju dem uppmärksamhet likväl.
jag vill att alla ska känna sig sedda. att folk ska vara känsliga för varandra, bry sig om och lära sig lyssna. alla dessa typiska kvinnliga egenskaper är egenskaper allt för få killar tar till vara på och utvecklar. och det är så jäkla sorgligt, för i och med det så blir häften av befolkningen känslomässigt handikappade och så får andra halvan dubbelt så mycket skit att hantera. som om de ojämlika lönerna inte är nog med ok att bära. men så är det ju så, att män verkar ha det svårare att vara medmänskliga. och det om något är ett globalt misslyckande som vi alla hålls ansvariga för.
sitter inte ensam
har fått en roomie under ett par dagar. livet kan knappast bli mysigare. att det är jag som egentligen är hennes inneboende är väl också en obetydlig detalj i sammanhanget?
ja, det tycker jag.
(http://weheartit.com/entry/31687245)
lite bättre
vaknade av mig själv, förvånades av blå himmel. gjorde lite styrkeövningar, kokade gröt. och nu sitter jag här, så tidigt, ska slänga på mig jobbkläderna och trycka ner ombyte till senare i ryggsäcken.
och jag skrev igår och det kändes som jag blev döpt eller något ännu bättre. tack till mig själv <3
destruktiv
om jag rökte skulle jag kedjeröka nu.
om jag skar mig skulle jag skära mig nu.
om jag gillade att slå huvudet i väggen om och om igen skulle jag göra det också.
men eftersom alla de tre alternativen tilltalar mig ungefär lika mycket som att äta spya får jag hitta på någonting konstruktivare. som att ta upp mitt skrivblock och en penna och skriva mig ur smärtan, fast det smärtar. det ska funka. det ska det.
lite ledsen
utanför river blåsten i träden och regnet stänker ner. svensk sommar. och jag hatar byråkrati. och begränsingar.
däremot älskar jag frihet och känslan av att vara fri och att äga sitt liv och sina möjligheter. så vad som än sägs på måndag tänker jag inte ge mig. för jag ska iväg. inget kan stoppa det. för jag går under annars.
tänk om det inte går?
det trodde jag aldrig
drömde om dig inatt. det var längesen. men det var lika verkligt som om du verkligen var där. och jag tog din hand, och du log mot mig.
det är som när farfar berättade att han ofta drömmer om pappa och farmor och att de alltid lever i drömmarna. men när han vaknar så gör de ju inte det. och han sa det med den smärtan om hur jävla knivhuggsliknande verkligheten är.
för mig var det mer mellankoliskt. men ändå, när jag vaknade kändes det konstigt. som om något fattas mig. och det är det ju på ett sätt. för när en blir kär i en person som inte blir kär tillbaka, då förlorar en den personen som vän också. är det värt att älska när det är så?
en morgon, sol, shorts, kärlek, cykla och nya ridbyxor.. sen..
...ska jag åka till mamma och äta paj och hämta mitt pass. och när jag väl har mitt pass så ska jag boka. ja, det är dags nu.
tanzania, here i come. (soon)
hörde på radion
"när jag skriver får jag skrivpanik, men när jag inte skriver så får jag livspanik"
det satte ord på min diagnos. som ett uppvaknande, jahaa så det är det jag lider av.
nu, när jag skriver näst intill ingenting så är det som jag saknar en del av min identitet. förut så var jag en skribent. nu så är jag mer en wannabeskribent och det skär och river i min kreativa stolthet. men det är svårt att komma runt och över problemet, jag kan inte ens bryta ner det i småbitar för att se vad det gömmer. vad är anledningen till min skrivkramp? all prestation, att jag vill göra något med det? om det inte är värt att publicera på en gång så är det meningslöst att ens försöka?
vart såddes fröet till den tanken? sist jag skrev på ett seröst sätt så fick jag det publicerat på VFs debattsida. hur awesome är inte det liksom? men det jag saknar mest är ändå den där känslan av det kreativa flödet. känslan av att orden bara måste ut för om de inte gör det så går jag under.
jag säger till alla att jag vill bli journalist. och det är återigen så mycket mer prestation än önskan i det, mer än förut. när ändrades det? vem är jag? vad vill jag bli? vad?
se. livpanik rätt igenom.
om att bli kallad hjältinna
så sjukt mycket prestation i det. fast jag inte presterat ett dugg och bara gjort vad jag tycker är roligt.
men tänker ta åt mig av berömmet, klappa mig själv på axeln och inte tänka jante.
är det okej?
oops, fail.
saker att göra
vrider mig som en mask i sänglinnet, hoppas kunna skapa en kokong, ett varmt bo.
hoppas kunna skärma av tankarna på dig.
men det går inte.
hoppas kunna skärma av tankarna på dig.
men det går inte.
toner av
satte på youtube, som av en vana. tänkte först lyssna på ushers climax, ångrade mig och skrev "beyonce i was here" men lyssnade bara på den i cirka tio sekunder innan jag kände att det inte heller passade för just nu. ett sting av längtan efter lauryn hills härliga stämma gjorde att jag istället lyssnade på hela hennes och ziggy marleys version av redemtion song. men nu är det tyst. jag märkte knappt när låten tog slut, men när jag väl gjorde det så tänkte jag sätta på en ny. men jag ångrade mig. för jag kände att tystnaden bäddade in mig i sin ljuvlighet. på avstånd hör jag bilar, men alldeles nära, precis utanför fönstret som står på glänt susar vinden i lövträden så att de rasslar som skallerormar. och här intill mig väser datorn på det där halvt om halvt störande sättet. och det räcker. jag är nöjd. precis just nu är jag här.
nytt hem
en stor lägenhet på kronoparken. och så jag. själv.
när hände det?
lagar kvällsmat. det blir någotslags ihopkok av kikärter, röda linser och quinoa som bas. ska häva i lite cocosmjölk, vitlök och indiska kryddor också och avnjuta alltsammans framför någon film, kanske Cold Mountain eller Flashdance.
jag vill inte riktigt erkänna det, men jag känner mig lite ensam. förhoppningsvis sover jag gott inatt och känner mig bättre imorgon. men det är väl så, alltid lite antiklimax att flytta. det tar mer energi än det ger denna gången iallafall.
när hände det?
lagar kvällsmat. det blir någotslags ihopkok av kikärter, röda linser och quinoa som bas. ska häva i lite cocosmjölk, vitlök och indiska kryddor också och avnjuta alltsammans framför någon film, kanske Cold Mountain eller Flashdance.
jag vill inte riktigt erkänna det, men jag känner mig lite ensam. förhoppningsvis sover jag gott inatt och känner mig bättre imorgon. men det är väl så, alltid lite antiklimax att flytta. det tar mer energi än det ger denna gången iallafall.
brev till pappa
om du vore här nu, skulle du krama mig?
när jag ser siffror på bankkontot som var dina siffror
och illamåendet står mig upp i halsen.
för jag tycks aldrig vänja mig vid känslan.
jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha dig.
och jag vet att du menade väl, och du ville inte att
cancern skulle ta dig, men den gjorde det ändå
och pengarna, dessa jävla pengar, var din försäkran om
att jag skulle må bra.
men just nu mår jag inte bra.
just nu vill jag bara ha dig här.
jag vill krama dig nu, pappa.
när jag ser siffror på bankkontot som var dina siffror
och illamåendet står mig upp i halsen.
för jag tycks aldrig vänja mig vid känslan.
jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha dig.
och jag vet att du menade väl, och du ville inte att
cancern skulle ta dig, men den gjorde det ändå
och pengarna, dessa jävla pengar, var din försäkran om
att jag skulle må bra.
men just nu mår jag inte bra.
just nu vill jag bara ha dig här.
jag vill krama dig nu, pappa.
men han ringde
när jag trodde han inte skulle svara på mitt sms så ringde han och det skrämmer mig att det gjorde mig så glad.
