thesagvag

tappade helt plötsligt aptiten

tänk att en facebookstatus kan påverka så mycket

eller så var det bara den glada gubben

fast det kanske inte ens handlade om mig

huvudsaken är att jag från en sekund till en annan tappade balansen helt

men vad är det som säger att inte du får gå vidare?

jag kan förstå, jag har också varit där.

då att ens sticka en liten nagel i ögat på den som sårat är den mest tillfredställande tanken.

och om det var det du ville, om det var till mål och ditt syfte.

då kan jag bara gratulera.

 

(men om du tror att dethär är lätt för mig, så tror du fel. jag krossade mitt eget hjärta när jag gjorde slut med dig, men jag måste skydda mig själv. för om det fortsatt, om det blivit som det var. då hade du krossat mig istället.)

nu har det gått två dagar sen vi pratade,

pratade ut

och jag sa hejdå

det finns inga fina sätt att linda in sånt på

det bara är fult, spetsigt, förnedrande

att höra din brutna röst,

sakerna du säger för att försöka hålla mig kvar

men mitt hjärta är obevekligt

nästan, men det viker sig ändå inte

efteråt

ånger, valde jag fel?

du förtjänar ingen smärta,

men den du gav mig förtjänar inte jag

men en andra chans förtjänar alla

så varför vek jag mig inte?

fast ändå inte riktigt, för jag vill fortfarande slå dig

ännu mer när du inte frågar hur jag mår

 

frustrationen say's just fuck off.

när jag egentligen borde vara någon helt annanstans är jag här

och det känns så himla kusligt

som om du försöker få mig in i något fack

packeterar mig

snörerna lämnar röda märken över halsen

jag har aldrig gillat presentpapper

eller bröllop,

knappt ens barn

och det gör tydligen mig till den konstigaste människan i världen

att jag

vad ska jag säga?

för det är ju sant

 

i mig finns så mycket kärlek som jag vill ge

men jag har ännu inte hittat den som kan ge lika mycket tillbaka

 

varför ska allting vara en kamp?

 

varför ska jag anpassa mig och återanpassa mig

som om min maskinvara är hur enkel att formatera som helst

 

du skulle bara veta hur ont det gör

att inte vara nöjd

 

kan inte minnas senaste gången jag var såhär sjuk som jag varit denna veckan. jag har kravlat omkring på golvet och jämrat mig för jag inte orkat gå upprätt. och när jag inte ens orkat det har jag bara legat som en död i sängen och stirrat. vet ni hur överjävligt men samtidigt skönt det varit? för jag kan inte göra någonting, inte diska, inte jobba, inte träna, inte läsa, inte skriva, knappt ens prata, för jag är sjuk. jag är den ynkligaste sjuklingen världen någonsin har skådat. och jag skäms inte för det, tror jag. att kroppen tvingar ner sig själv på knä bara för att jag inte kan ta det lugnt. och om en vecka är jag på en tiodagars meditationskurs som för att fortsätta på detta nya, lugna spår.

 

men vem lurar jag egentligen? 

- Det finns ingenting som är roligt med det här. Men det värsta är nog ensamhetskänslan och fulheten som kommer när själen är någon annanstans än just här.

 

Det finns ingenting vettigt att göra. Lyssnar på Brand New Me med Alicia Keys om och om igen för att få det där modet, den där styrkan som hon sjunger så stolt om.

 

Att vara förstådd. När mina känslor vill krossa tangenter för känslorna är omöjliga att gestalta. När jag vill skrika dra åt helvete till hela världen men samtidigt längtar efter en famn som kan krama bort allt det onda. Men att vara rädd för att famnen ska tycka att jag överdriver. Att nästan börja hata kärleken och olikheter och allting som inte är enkelt. Men egentligen, vad är enkelt? Alldeles för få saker.

 

Jag ska ansöka om anhörigpeng hos försäkringskassan och det tar emot fruktansvärt mycket. Ska jag tjäna pengar på att farfar är sjuk? Det ger mig ångest. Pengar ger mig ångest och dåligt samvete hela tiden. Och så blir jag arg. Och säger att allt dethär är pappas fel fast jag vet att det inte är så.

 

Antar att jag befinner mig i någonslags fas?

blir lite arg på mig själv. drömde inatt att du lämnat mig och jag var utomlands och träffade mamma, men jag kunde inte berätta.

alla förväntningar på hur man ska vara ibörjan, nykär och allt. inga orosmoln. men mina hjärnspöken, de är lite svåra att döda.

jag behöver något.

även om det kanske är mycket hjärtekross och det kanske på ett sätt är tabu fast det inte alls borde vara det. men all denna perfektion som människor jagar efter gör mig bara alldeles tom inuti. även fast det är sol ute så har jag inte varit ute på hela dagen.

jag kanske måste sluta säga åt mig att inte vara ledsen. jag är bra ändå, och jag förtjänar att gråta. och bara lyssna på sorglig musik och inte veta alls vad jag ska göra nästa månad.

jag är inte perfekt, men jag är iallafall modig.

jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. idag skiner solen och himlen är ljusblå och egentligen borde jag åka till stallet, men för en gångsskull har jag ingen lust med det alls. det är lite för mycket måsten i mitt liv just nu. sånt som dödar inspirationen. Madde säger till mig att jag måste ta det lugnt oftare, för jag far runt som en skottspoling. vill hinna med allt jag tycker är roligt. för jag lever inte för att jobba, som så många andra gör. men, så kommer det de tillfällena då kroppen får vila. igår var en sån dag. jag tittade på tre filmer på raken, låg i horisontalläge större delen av dagen.

och sen brast det. för någonstans på eftermiddagen ringde farfars sjuksköterska och säger att hon funderar på om ett palitativt team från sjukhuset borde ta över farfars medicinering. att de får komma hem till honom och göra undersökningarna, så att han inte behöver åka till sjukhuset för det. nu går han inte ens till köket utan hjälp. och att få det bekräftat, det som mamma och jag känt enda sen i somras. att detta är farfars sista månader, det är en sådan lättnad. tårarna rann när jag pratade med sköterskan, som är så fin och omtänksam, men jag visade inte att jag grät så jag tror hon inte märkte något. när vi lagt på kände jag mig helt tom. lägligt nog hade jag satt på ps. I love you innan hon ringde så efter några minuter gick jag in på toaletten och ringde mamma. och den känslan av sorg och lättnad, och någonstans var jag väldigt arg också. arg för att jag inte kan göra mer än att hälsa på. arg för att systemet i Sverige är designat så att man dumpar över sina anhöriga på staten, eller den privata vården. varför är det så?

men nu, i livets slutskede (det låter så vackert) så är jag ändå tacksam för att det inte bara är jag och mamma. det är flera människor som har erfarenheten och kunskapen runt farfar, världens finaste skyddsnät. så får vi se hur långt det går. men jag är tacksam för varje dag som farfar lever, men jag önskar ändå för hans skull, att han slipper ha ont mer.

mina drömmar är som när äppelträden blommar.

eller när syrenen slår ut.

eller när jag får en kyss som får magen att börja dansa jenka.

när jag kanske älskar någon.

mina drömmar är pusselbitarna som håller min själ grundad.

och om inte du förstår det så bryter du isär mina pusselbitar med våld

och då blir ingenting kvar.

mina drömmar är det sköraste jag har, för jag vet vad framtiden kan göra med dem.

att vara en gammal och rynkig dam

som snart ska dö och ångrar allt jag inte gjorde

det är min största personliga rädsla.

jag vill inte det.

men man måste slåss hela tiden.

och jag orkar inte det. men slutar jag slåss,

då bryter jag isär pusselbitarna av eget våld.

och vad kan vara värre än det?

 

 

lyssnar på sean paul fast det egentligen inte alls passar min sinnesstämmning. ska nog kolla på changeling istället och gosa ner mig under täcket.

när jag åkte hem från stan förut såg jag den vackraste månen på länge, guldgul, oformlig och trädtopparnas svärta hög av den på mitten. jag vet inte, men det samlat med stjärnorna som av någon anledning tycks lysa lite starkare när det är minusgrader gör att vintern mest känns romantisk, allt liksom glittrar.

kommer hem till det stora röda huset utan värme. ödsligheten ekar i väggarna. och jag undrar, även när du är 60 år med hud som kanske rynkats och ögon som sett tusen och åter tusen erfarenheter, kommer ditt första hem fortfarande kallas hem? kan man ha flera hem?

kan jag ha detta som mitt hem, föralltid?

om några dagar flyttar jag för fjärde gången. jag hoppas att jag snart får en egen bas, ett eget hem som jag kan flyga ut ifrån istället för att landa här emellan varje äventyr. för jag vill inte det. ödsligheten skrämmer mig.

inatt är en sån natt

då själar vandrar ensamma

sitter tysta i lägenheter, små rum eller stora ödsliga hus

tänker alldeles för mycket

kanske gråter eller förblir kalla

inför minnen

frosten biter inte i marken längre, men stannar i våra hjärtan

och jag undrar, är det bara i kalla länder som människor

får omöblerade hjärtan?

 

 

inatt när jag körde hem så grät jag nästan hela vägen. ni vet, hulkgråt. jag körde jättesakta på landsvägen och bad att råddjuren och älgarna skulle hålla sig undan. för jag ville inte stanna bilen för då skule jag aldrig komma hem och det är ändå något effektfullt med att gråta och se resten av världen som en dimma som virvlar förbi. det ger något slags sinneslugn.

jag ville skrika åt världen att ingen fattar någonting. att varenda människa förnekar mitt minne, alla minnen som är min barndom. ingen kan fatta hur medvetet jag var om allt. och att det i princip är nu, femton år senare som jag är mogen och vuxen nog att förstå det också.

ett barn ska ha två föräldrar. ett barn ska vara omgivet av ovillkorslös kärlek och stabilitet, trygghet. men halva den delen, han som skulle varit den andra starka pelaren i mitt liv, han slets ifrån mig och jag hatar att jag fortfarande kan hulkgråta för det. att sorgen väller upp inom mig bara för att jag har ett hål inom mig. att varje gång en man kramar mig blir jag en liten flicka i hans famn, en flicka som älskar ögonblicket då kramen börjar, som känner sig extra varm och mjuk i hjärtat under tiden som kramen varar, men som hatar ögonblicket då han avbryter den. för när kramen fanns där var hålet lite mindre uppenbart, inte lika bart, men sen å andra sidan kanske det där hålet aldrig kan fyllas.

jag hatar att känna mig som en lite flicka när jag i övrigt är en stark, ung kvinna. men mina känslor känner så. mitt hjärta suktar efter manlig kärlek. och det ÄR patetiskt. men samtidigt inte. och jag har verkligen ingen aning om hur man gör. hur fungerar kärlek? kan inte någon skriva en manual? för det funkar inte riktigt när ena delen av mig vill sluka objektet hel och hållen och aldrig släppa taget, medans den andra delen av mig blir så skräckslagen att den kan lägga benen på ryggen och springa ändå till Sydpolen.

 

jag har inga svar.